tisdag, december 16, 2014

2014

Vilket år!
Nya jobbet som anvarig för Sveriges centrum för marina miljöövervakningsdata innebar att jag jobbar med exakt det jag vill. Det har hittills även inneburit en mängd resor kors och tvärs. Bäst var Horta på Azorerna, väldigt nära första platsen kommer Reyjkavik, Island. Nya internationella kontaker och projekt rasar in. När man kommer hem möts man sen visserligen ofta av verkligheten med anställningsstopp(tom kortsiktigt) och andra dumheter. Men det är en annan sak. Mina kollegor är underbara och varma människor. Familjen fick se backarna i Branäs, bästa segelsommaren någonsin och en vecka på Cypern. Isa simmar efter denna sommaren med cyklop i timmar som sin far. Jag och C fick en helt oförglömlig, magisk segeltur till Läsö själva.

Vi släppte 3 låtar med bandet som nog är det bästa jag lyckats prestera någonsin i en bandkonstallation. Det är bara att konstatera att man lyckas utvecklas ändå. Det är jag som sjunger alltså. Magic Paddy :)

Bäbisar kom till världen; grannen fick en liten Ingrid. 0.5brodern en Alice, Linn lilla Liv, samt bandpolarna båda två alltså, en liten Varg och en Lovis!

Min förtionde födelsedag firades med att alla vännerna, ett par återbud undantagna, kom på Halloween-fest! Det var nog det bästa på hela året tror jag. Att vännerna var samlade under mitt tak en kväll!
















söndag, januari 12, 2014

Händer och fötter

Hej,
det händer så mycket att jag inte hinner skriva om det.
Jag måste leva i varje ögonblick. Ödmjuk för varje ny dag jag får möta.
Jag är fri från allt som bundit mig. Det som har hänt har hänt. Det dåliga var väl dåligt och det bra bra. Mest är det just nu måste man säga bra. Därför kanske det är lättare att fokusera på exakt nu. Framtiden ser också bra ut. Varför oroa sig för småsaker eller saker som man inte vet något om egentligen? Framtiden vet man inte. Det förgångna är där det är. Nuet är ett mirakel hela tiden, varken mer eller mindre. Gott så.


“If you are depressed you are living in the past.
If you are anxious you are living in the future.
If you are at peace you are living in the present.”

― Laozi

fredag, juni 07, 2013

I LOVE JEX THOTH

Alltså, jag ska försöka beskriva det som har hänt så ni förstår händelsens dignitet i ljuset av min personlighet, fast om ni läser detta känner ni antagligen mig i och för sig. Ok. Jag har ett ganska stort musikintresse kan man säga. Men jag är endå selektiv, speciellt på "äldre" dar. Det är liksom inte lika lätt att imponera på mig. Jag olika egna musikprojekt sen ungefär 24 år tillbaka. Ibland som berör mig mer, ibland mindre. En annan sak jag jobbar på sen en tid tillbaka är att leva i nuet mer. Det är väldigt svårt. Försök. Jag har hittat en för mig relativt ny vinkel i mitt musikintresse, nämligen tung långsam metal aka doom metal. Ett av mina senaste absoluta favoritband heter Jex Thoth. Det är ett av ganska få band som står på min lista över band jag kan tänka mig att gå på live. Upptäckte dom genom en av mina bästa väninnor som rekommenderade. Jag spotifyade dom och var helt såld efter en halv minut ungefär. Svintung mörk psykedelisk doom metal, med lite retroinslag utan att bli för utstuderat retro och med en sensationell sångerska som lät som Patti Smith & PJ ungefär. Otrolig komination alltså. Väninnan talade sig varm om sångerskans utstrålning på scen och att jag måste se dom. Efter att ha lyssnat många månader på den enda skivan dom släppt så fick jag besked att som kommer till Sverige. Jag bokade in direkt. Tog ledigt en hel vecka och tog tåget upp till Stockolm dit dom var bokade. Till på köpet har dom just släppt en ny skiva, som inte fanns att köpa eller på spot. Lite överaskningar väntade alltså. Kommer till stlm fylld av förväntan och uppspelt. Vi åker dit. Pyttelitet ställe med verkligt inbitna metalfans i publiken. Genomlider ett hiskligt förband. Väntar alldeles för länge. Sen börjar det. Jag står en bit bak och spelar hard to get, svår och cool. Först. Efter en låt sprider sig ett fånigt leende och i tredje låten blir jag helt salig och knör mig längst fram. Tårögd. Hon är en undersjön häxa som rör sig som en sorts sagovarelse från jag vet inte var där framme. Mystisk, mäktig, ond men inte ond på ett dåligt sätt, otroligt sexig. Jag håller sångerskans utsträckta hand där framme. Salig. Någon annanstans. Inne i musik och upplevelse. Totalt närvarande i ögonblicket. Det är otroligt sjukt jävla bisarrt bra helt enkelt. Jag vågar nästan påstå att det är det bästa jag någonsin sett på 37 år. Och jag är ju som ni minns inte lättimponerad. Det ligger liksom i mitt psyke att vilja bli besviken. Det var jag inte. Efter seansen med detta skogsrå måste vi sansa oss med en öl i baren. Inbitna hårda metal nissar irrar saliga och dumflinande runt i lokalen och är så ohårda och kära att det är lite lustigt med deras satanistiska utstyrslar, pentagram och vargar och allt möjligt. Vi bara ler och babblar och är glada alltså. Tillslut är det dags att gå. Vi går via toan. När jag står där och väntar på min väninna, då går sångerskan in. Väninnan kommer ut. Jag säger - Jex är där inne! hon: va!? Jex kommer ut från toan och tvättar händerna. Jag: -"vi måste ju säga hej!" Väninnan: "nej, jag vågar inte, jag vill inte störa" ... vi väntar lite därutanför (det är alltså öppet in till handfatsutrymmet som är deltat mellan män/kvinnor typ... Så kommer hon. Jag minns inte riktigt klart sen vad som händer, jag var lite i en annan värld, men vi samtalade uppsluppet, Jex och väninnan såg ut att bonda, jag fick vara med fast jag bara babblade osammanhängande... Jex visade olika sår från gig och berättade hur dom hade uppstått. Ett sår över ögat från ett mickstativ i Tyskland någonstans oroade henne lite, sprang in och speglade sig just efter att hon hade berättat om det. Jag sa att det gjorde hennes utseende ännu bättre, och hon skämtade och sa att hon kanske skulle göra ett till över andra ögat (för symetrin). Sen visade hon vänsterhanden som var inlindad i en svart trasa (jag tyckte det såg rätt coolt ut på scen men fatta ju inte...) där under hade hon ett fult brännsår från ett annat gig där någon hade tagit hennes rökelse och först bränt sig själv och sedan henne i handen. Vi var överens om att det var ett pucko. Sen pratade vi lite till, jag minns inte riktigt, det kom någon annan som var amerikan och berättade att han sjöng i ett countryband och .... blabla.. jag tänkte att han var fel ute kanske men men... sen tog vi massor av bilder och försökte se hårda ut. Hon lyckades bättre än mig. Jag ser nog mest fånig, starstruck och kär ut. Jag berättade att jag sjöng i ett doom-metalband också och hon undrade artigt var hon kunde hitta oss (online), jag svamlade om att vi var helt nystartade (vilket vi är) och så vidare. Vi pratade lite till. Kramades. I hope you feel our love and support fick jag hur mig. Skiljdes åt. Hon ropade efter mig när jag gått en bit - SING YOUR HEART OUT!! jag ropar tillbaka I WILL!! Vi bara skrattade och fnittade som tonårigar hela vägen därifrån jag och min kära väninna (TACK för att du drog med mig!!). Nu lyssnar jag på nya plattan Blood moon rise konstant nästan och den är ännu bättre än första skivan. Så här blev en av alla bilder vi tog: Pussar

lördag, april 27, 2013

Det gör skillnad, jag kan påverka min omvärld

Jag vet inte om jag är särskilt intresserad av politik egentligen. Jag är medlem i ett parti och röstar väl på detta parti nästan i allafall utom en gång. Jag upprörs av saker som dåliga skolor, försämrad offentlig sektor, välfärd och miljöproblematiken. Det gör väl dom flesta, eller? Igen vill att deras barn ska få en dålig start på livet, med skrala kunskaper. Ingen vill att deras barns naturliga nyfikenhet ska förbytas mot den förlamande tristess som garanterat infinner sig efter ett eller ett par år av pekpinnar och, underliga eller kanske snarare frånvaro av korrekta, krav. Ledsna lärare och byggnader som inte har renoverats på 30 år eller mer. Det vill ju ingen. Ingen vill att deras gamla mamma ska ligga undernärd i månader med liggsår och inte få tillräckligt med mat för att deras vårdinrättning drivs av ett företag med omoralisk ledning. Ingen vill att deras hårt förvärvade lön ska skänkas bort till enstaka personer i samhällets absoluta toppskikt och låsas in på bankvalv långt borta i andra länder istället för att vara till gagn för våra egna. Ingen vill att kylan ska bestå, deras fastighet svämmas över. Ingen vill betala mer för maten. Ingen vill ha sämre mat. Igen vill att deras barn ska få bestående men på grund av kostnadseffektivt framtagna livsmedel. Ingen vill äta något annat än dom tror dom köper. Ingen gillar att bli lurad. Igen vill att barnens små roliga ting ska vara mättade med tusentals livsfarliga substanser. Ingen vet riktigt vad denna kemikaliecoctail kan leda till när dessa småttingar växer upp. Vi tar så mycket för givet, dels sådant som tidigare generationer kämpat länge och hårt för att vi nu ska åtnjuta, dels våran fullkomliga valfrihet och egentligen ganska onaturliga livsstil. Jag känner en frustration som jag är rätt säker på att jag delar med ganska många, men vad ska man göra då? Jag tror jag vet en sak, ändra sig själv. Börja med sig själv. Små ting. Men det är lätt att bli uppgiven, det blir jag. Förneka. Det gör jag. Vi får väl stötta varandra i den här processen. Ge varandra en klapp på axeln. Köpte ni miljövänligt golv? Bra! Bytte ni skola till den kommunala för att ni inte ville stötta omoraliska vinstintressen och framför allt få en bättre start för era barn? Bra! Betalade ni 1200 istället för 900 för era matkassar, för att ni bryr er om att era barn och vår lilla värld inte blir förgiftade, när ni veckohandlade? Bra! Tog ni tåget? Bra! Nytt mantra: Det gör skillnad, jag kan påverka min omvärld. Det gör skillnad, jag kan påverka min omvärld. Det gör skillnad, jag kan påverka min omvärld. Det gör skillnad, jag kan påverka min omvärld. Det gör skillnad, jag kan påverka min omvärld.

söndag, april 07, 2013

Att bygga bort sin ångest

Arbetsrummet nu färdigrenoverat. Nya tapter, färg, renoverade lister, nytt golv i eklaminat. Det är kul att jobba med händerna. Det går lätt med bra verktyg och en fantastiskt bra såg som jag fått låna av Mathias. När man håller på där och donar skingras tankarna och man är i nuet. Ha! Hela jävla Sverige håller ju på och bygger bort sin ångest och arga snickarn får kramas igen. Nej tillbaka till ämnet, va var det... nuet.

Det är bra. Nuet alltså. Jag oroar mig alldeles för mycket för allt. Det är kallt länge, jaha, klimatförändringarna, golfströmmen har pajat, domedagen här. Suck ja. Eller hälsan. Tänk om det är något allvarligt den där hostan? Restistenta köttätarbaciller. Kinesiska fåglar hotar med någon ny styggelse där borta och 80% eller vad det var av alla danska grisar som tages av daga bär på resistensta bacillusker. Är det inte små mördarmaskar i blåbären? Jo, jävlar. Kräksjuka och rosenfeber, lunginflammation och än värre anfäktelser ska man kämpa mot med all sannolikhet antagligen. Och allt det andra sen då? Jobbet. Jag kommer antagligen drabbas av nedskärningar, bli omplacerad till något trökigt produktionsjobb, sitta i på hk och veckopendla igen, ojoj det går nog utför på den fronten också. Anslaget i budget drar dom nog ner igen från departementet så vi knappt kan ha lunchrast ens (visserligen typ så det är), det blir nog värre. Och bensinen blir dyrare. Bilen går sönder. Taket läcker. Fukt och mögel. Kärnvapenkrig och Ringhals brinner.... aaaaaaaaaaaaaaaaah

Vad ska man göra. Jo, så här tänker jag tänka: ok, det låter jobbigt det där, men hur har jag det egentligen? Är vi friska? Ja.
Har vi en väldigt trevlig bostad att söka skydd i när det blir kallt? Ja.
Har vi mat att äta när vi känner för det och vad vi vill? Ja.
Har jag ett fantastiskt spännande jobb, där jag själv bestämmer när, var och hur jag ska jobba? Ja!
Är jag ensam? Nej.
Är jag sjuk? Nej.
Går värden under? Inte så värst mycket

S l u t a oroa dig nu

söndag, mars 31, 2013

Hello Hello!

Mina kära vänner! Vad ska man säga? det har gått ett litet tag. Jag gillar att skriva. Nu skriver jag. Here we go. I am sorry but I must write in the language deepest in my heart, hence Swedish on this blog, I write lots of music in english instead 4u :) drop me an email or give me a ring if you miss me, I miss you! Jepp. Tre år senare. Jag vet inte vad som kommer hända här på den gamla dammiga bloggen, det kanske bara blir den här posten. Vi får väl se. Nån låt kanske kommer hitta hit. Jag kommer iallafall skriva exakt vad som faller mig in utan att tänka efter jättemycket. Man tänkter efter tillräckligt mycket jämt ändå. I vardagen. Den grå. He he. Eller vad har den för färg? Svart rätt ofta, fast inte på det sättet som du nu antagligen tänker, utan på ett bra svart sätt. Ett intellektuellt svart. T e a t e r. Matematik. Vetenskap. Förbjudna lockelser underbart kittlande belönande goda, Ett vackert svart som stjärnhimlen. Rock 'n roll, alltså som i METAL. DOOM. Svart som i vila när du stänger ögonlocken, nattens tystnad och den eftertanke den ger. Asfalten under alla jävla mil som mina svarta däck har rullat sen du såg mig sist, svart som tecken på över en datorskärm, svart som uppiggande kaffe, svart som havet i månskensnatten, svart som stor konst och vackra kvinnors pupiller. Sånt svart. Men jag gillar blått också. Nu ska vi se. Var var vi? Ja. Tre år har tydligen gått sen jag skrev sist. Var har hänt? Oj. rätt mycket ju. I era liv också. I mitt liv, jag kan inte räkna upp allt ju. Vi har flyttat från Norrköping och hem. Köpt hus på rätt sida Sverige. Jag är hemma igen. Nära familjen och de flesta av er. Många som bor annorstädes dom brukar ju också återvända. Och då är vi redan där. Dit dom återvänder. Vi gjorde det ju också. Turnéerna. Eriksgatorna. Ständiga flyg, tåg och mil efter mil efter mil i bilar. Jag saknar England allt mindre även om jag alltid kommer älska det landet där min älsta dotter är född och jag själv blev pånyttfödd. Inspirerande i sin, well, Engelskhet. Jag kände det som jag tillslut kom hem när jag kom dit. Att jag äntligen passade in och att man tog mig på allvar. Jag var nån. Man uppskattade hela mitt intellekt och det var ingen liten Jante som kom och ropade STOPP där, du ska jävlar inte tro att du är nån din skit. Så var det inte. Tvärt om. Det stärkte mig och nu är jag tillbaka i form av en helt annan. Ärligt talat. Jag är numera helt lugn i mig själv. Nöjd alltså. Klart man kan bli ännu bättre. Jo jo. Men liksom grundkonstruktionen är klar. Den är oförstörbar och hård numera. Jag vilar i mig själv och behöver inte oroa mig längre. Jag vet var jag är kapabel av. Jag behöver inte bevisa för någon något mer. Mitt psyke är inte perfekt däremot, jag har mycket att greja med och hålla på med, men det är okej, det är jag. Och jag gillar mig. BIG difference. Okej. Vad jag tänkte på var att jag kände för att skriva lite. Bara så. Jag har lite jag vill komma ihåg typ du vet. Notera. Du kanske gillar det, det vet jag inte. Det är för att anteckna vissa saker, så man kan gå tillbaka till sig själv. Då. För ett tag sen. Det för mig in på en grej jag tänkte häromdan. Vi gör ett experiment. Du är trettio år äldre. Grå och tärd. Sjuk kanske. Kroppen är stel och värker överallt. Du är lite glömsk också. (om du börjar känna igen dig nu så tänk att det är 100 gånger värre då). Dina anhöriga kanske också har massa jobbiga problem. Det är dumt. Du tänker så här "fan att jag gjorte det där och inte det där" och "varför gjorde jag inte..." Och nu: du hoppar in i en DeLorean DMC-12 och kommer ut trettio år tidigare. Fast ännu bättre istället för att stiga ur en gammal dammig föredetta amerikansk sportbil från 80-talet så bara plopp så är du i dig själv från trettio år yngre. Nu. Det är nu. Du lever ju. Du andas med din trettio år yngre kropp. Du är lätt och spänstig (jämförelsevis). Frisk. Du vill uppleva varje steg. Du känner på världen. Stryker din hand efter en blommas löv. Du kramar dina små barn. Ser solstrålarna dansa i deras guldlockar. En liten skalbagge som är som ett helt underverk. Du läser sagor med en inlevelse som om det var sista gången någonsin, som du bara var på tillfälligt besök. Du kramar din unga fru. Dricker ett glas vin till. Kör lite för fort bara för att. Tar av dig skorna. Stannar upp vid en stand. Går en lång omväg och ser allt istället för att rusa som en galnig mellan A och B. Sitter i solen med kaffet. Bygger en robot med barnen. Kramar din mamma. Ringer den där gamla vännen du borde. Är nostalgisk på dina barndomstrakter. Smakar på allt. Insuper atmosfären. Andas. Lever. Stannar upp. Njuter av var enda sekund av ditt liv. Så vill jag gå genom livet. Auf Wiedersehen

onsdag, september 29, 2010

Farewell

Joan Baez. Höj, sätt på bästa lurarna och njut.

onsdag, september 22, 2010

Hej då.

söndag, september 19, 2010

Släkt

Igår 5.5 timmar bilresa t.o.r. Kungsängen. Lilla brorsonen blev döpt.

Idag röstar vi. Jag jobbar hemifrån. Lika bra det.

Jag känner mig vemodig. Trist. Det är bara det.

fredag, september 17, 2010

Det går i ett.Konferens i Strömstad var intressant. Kanske ger lite nattliga forskningsuppdrag. Tillbaka i myndighetens grå vardag är det bistra budgetbeslut och sifferpyssel. Menmen. Imorgon dop i Kungsängen. Sedan fem minuters vila innan jag har ansvar för hela Sveriges oceanografi from Söndag. Moderskapet här tills i morgon.

söndag, september 12, 2010

Ute på vift

Just nu: hos dykleif. Suvären dykning och avslappnad atmosfär. Ute på väderöarna idag. Imorgon Strömstad och konferens. Blir najs.

torsdag, september 09, 2010

I väntan på John Blund

Jag skriver nubbevisor så här på kvällskvisten. Det ni.