söndag, mars 31, 2013

Hello Hello!

Mina kära vänner! Vad ska man säga? det har gått ett litet tag. Jag gillar att skriva. Nu skriver jag. Here we go. I am sorry but I must write in the language deepest in my heart, hence Swedish on this blog, I write lots of music in english instead 4u :) drop me an email or give me a ring if you miss me, I miss you! Jepp. Tre år senare. Jag vet inte vad som kommer hända här på den gamla dammiga bloggen, det kanske bara blir den här posten. Vi får väl se. Nån låt kanske kommer hitta hit. Jag kommer iallafall skriva exakt vad som faller mig in utan att tänka efter jättemycket. Man tänkter efter tillräckligt mycket jämt ändå. I vardagen. Den grå. He he. Eller vad har den för färg? Svart rätt ofta, fast inte på det sättet som du nu antagligen tänker, utan på ett bra svart sätt. Ett intellektuellt svart. T e a t e r. Matematik. Vetenskap. Förbjudna lockelser underbart kittlande belönande goda, Ett vackert svart som stjärnhimlen. Rock 'n roll, alltså som i METAL. DOOM. Svart som i vila när du stänger ögonlocken, nattens tystnad och den eftertanke den ger. Asfalten under alla jävla mil som mina svarta däck har rullat sen du såg mig sist, svart som tecken på över en datorskärm, svart som uppiggande kaffe, svart som havet i månskensnatten, svart som stor konst och vackra kvinnors pupiller. Sånt svart. Men jag gillar blått också. Nu ska vi se. Var var vi? Ja. Tre år har tydligen gått sen jag skrev sist. Var har hänt? Oj. rätt mycket ju. I era liv också. I mitt liv, jag kan inte räkna upp allt ju. Vi har flyttat från Norrköping och hem. Köpt hus på rätt sida Sverige. Jag är hemma igen. Nära familjen och de flesta av er. Många som bor annorstädes dom brukar ju också återvända. Och då är vi redan där. Dit dom återvänder. Vi gjorde det ju också. Turnéerna. Eriksgatorna. Ständiga flyg, tåg och mil efter mil efter mil i bilar. Jag saknar England allt mindre även om jag alltid kommer älska det landet där min älsta dotter är född och jag själv blev pånyttfödd. Inspirerande i sin, well, Engelskhet. Jag kände det som jag tillslut kom hem när jag kom dit. Att jag äntligen passade in och att man tog mig på allvar. Jag var nån. Man uppskattade hela mitt intellekt och det var ingen liten Jante som kom och ropade STOPP där, du ska jävlar inte tro att du är nån din skit. Så var det inte. Tvärt om. Det stärkte mig och nu är jag tillbaka i form av en helt annan. Ärligt talat. Jag är numera helt lugn i mig själv. Nöjd alltså. Klart man kan bli ännu bättre. Jo jo. Men liksom grundkonstruktionen är klar. Den är oförstörbar och hård numera. Jag vilar i mig själv och behöver inte oroa mig längre. Jag vet var jag är kapabel av. Jag behöver inte bevisa för någon något mer. Mitt psyke är inte perfekt däremot, jag har mycket att greja med och hålla på med, men det är okej, det är jag. Och jag gillar mig. BIG difference. Okej. Vad jag tänkte på var att jag kände för att skriva lite. Bara så. Jag har lite jag vill komma ihåg typ du vet. Notera. Du kanske gillar det, det vet jag inte. Det är för att anteckna vissa saker, så man kan gå tillbaka till sig själv. Då. För ett tag sen. Det för mig in på en grej jag tänkte häromdan. Vi gör ett experiment. Du är trettio år äldre. Grå och tärd. Sjuk kanske. Kroppen är stel och värker överallt. Du är lite glömsk också. (om du börjar känna igen dig nu så tänk att det är 100 gånger värre då). Dina anhöriga kanske också har massa jobbiga problem. Det är dumt. Du tänker så här "fan att jag gjorte det där och inte det där" och "varför gjorde jag inte..." Och nu: du hoppar in i en DeLorean DMC-12 och kommer ut trettio år tidigare. Fast ännu bättre istället för att stiga ur en gammal dammig föredetta amerikansk sportbil från 80-talet så bara plopp så är du i dig själv från trettio år yngre. Nu. Det är nu. Du lever ju. Du andas med din trettio år yngre kropp. Du är lätt och spänstig (jämförelsevis). Frisk. Du vill uppleva varje steg. Du känner på världen. Stryker din hand efter en blommas löv. Du kramar dina små barn. Ser solstrålarna dansa i deras guldlockar. En liten skalbagge som är som ett helt underverk. Du läser sagor med en inlevelse som om det var sista gången någonsin, som du bara var på tillfälligt besök. Du kramar din unga fru. Dricker ett glas vin till. Kör lite för fort bara för att. Tar av dig skorna. Stannar upp vid en stand. Går en lång omväg och ser allt istället för att rusa som en galnig mellan A och B. Sitter i solen med kaffet. Bygger en robot med barnen. Kramar din mamma. Ringer den där gamla vännen du borde. Är nostalgisk på dina barndomstrakter. Smakar på allt. Insuper atmosfären. Andas. Lever. Stannar upp. Njuter av var enda sekund av ditt liv. Så vill jag gå genom livet. Auf Wiedersehen

Inga kommentarer: