Livet del VII

Man har kommit in sig i detta livet nu. Börjar gå på rutin, tar saker för givet och så vidare.

Jag har startat nya liv ett antal gånger. Jag ska inte tråka ut er med en jävla självbio nu, men de här kände jag för idag...

Först föds man. Ren, oskuldsfull och full av förväntan. Jag var glad och nöjd. Lekte och hade det bra. Sen försvann det livet. Morfar försvann. Min far var även han helt borta, träffades en gång om året på sin höjd. Mer om det en annan gång kanske.

Sen började man på dagis, det var lugnt, skönt, mysigt och fröken var snällast av alla i hela världen. På riktigt. Vi fick lära oss att vara snälla, visa hänsyn, vara artiga, ha bra bordsskick och stå i kö. Sen tog det livet slut.

Skolan. Alla var dumma och slog en. Stod inte i kö och gapade och skrek. Men man anpassade sig och blev hård. Slog kanske inte tillbaka på dom tuffaste, men dom som var ännu mesigare fick på truten. Hirarkin. Skräcken. Och en känsla av att aldrig vara tillräckligt bra. Korkad kanske. Eller snarare understimulerad. Man ställde inga krav och det var bara synd om en. Jag fick skulden för massa bus och jag var väl skyldig ibland. Men en känsla av djup orättvisa mot dom som hade. Det man inte hade. Familj. Pengar. Självkänsla. Sånt.

Sen började man på gymnasiet. Vilken befrielse! Satan i gatan. Jag utvecklades från nån slags halvmesig ”imperiet-punkare” (om ni hajar, detta var typ 1989) till svart svart poet och depprockare. Rökte camel utan filter, läste Strindberg och Kafka på mattelektionerna i protest och Bruno K Öijer på svenska lektionerna istället för nån jävla trist Emil Solá eller vad det nu var man var tvungen att lida sig igenom. Jag kunde gjort vad som helst under den perioden tror jag. Jag sket totalt i allt, själva livet till och med. Den självdestruktivitet jag hade var utan pardon, jag kunde fan ha hoppat vilken dag som helst. Vad skolan beträffade insåg jag att antingen ger man järnet och får bra betyg eller så spelar det ingen roll, bara få G lixom så fixar man det sen. Komvux eller högskoleprovet. Lugnt.

Chocken när det var slut på det roliga (”I miss the comfort of being sad” - Cobain) och verkligheten kom och gjorde sig påmind. Livet efter studenten. Jag var författare och poet. I verkligheten vände jag på dygnet och gick på soss. Arbetsförmedlingen hade dock ingen pardon och jag hamnade på TV4 text-TV eftersom jag ”gillade att skriva”.

Sju år senare var jag trött på stressen, jäkten, ytligheten, kommersialismen (ex), supandet och perversa skämt i rökrummet. Det var en härlig tid på många sätt. Kollegerna saknar jag verkligen. Men det var dags att gå vidare innan hjärnan dog.

Via komvux och ett hyfsat resultat på högskoleprovet kom jag så in på universitetet. Fyra underbara år. Lätt dom bästa dittills.

Sen tog det slut och jag hankade mig fram på diverse jobb och kurser.

Hamnar i England and you know (some of it anyway) the rest.

Jag är lycklig på riktigt och snart är det dags för nästa liv.

Som pappa.