Hoppet är det sista som överger människan

Jag startar min hemfärd i dåligt skick. Lite bakfull efter middag med drink hos fransmännen dagen innan. När tåget startar med ett ryck från Plymouth känner jag hur hjärta slår en volt. Jag är på väg till min älskade familj äntligen! Hemresan har aldrig tagit så lång tid (utom när SAS ställde in flighten), på Stansted satt jag bara och glodde på incheckingstavlan i säkert två timmar (lite mkt marginal kanske) tills jag fick checka in. Det var lite kaotiskt vid gaterna, dom flyttade runt folk i och dit. Några stackars tonårstjejer fick inte boarda, för dom var försenade till sin gate i förvirringen (kunde inte engelska tror jag). Jag satt sen mitt i en flock finniga, överspända finansvalpar och störde mig på deras tillgjordhet. Flyget segade sig fram och när jag änligen kom fram kunde jag konstatera att vädret som varit tokfint i tre veckor med det samma förvärrades till uruselt-SMHI-varnar-väder. So much for den semestern. Jag får väl jobba istället. Men huvudsaken är att jag får vara med dom jag älskar och det får jag ju!

Och hoppet (i mitt fall för tillfället bättre väder) är det sista som överger människan.

Kramar