Återresan gick ju bra. Mellanlandade hos vänner för den sista måltiden. Lämnar England med en förvissning, ja, det är bäst hemma. Jag har botat min sorg och längtan åter och sträcker ut mig i en av våra soffor. Sill är inhandlad för lite traditionellt käk.
Check på allt i listan och hemresa till Bristol igen via Englands finaste tågsträcka.
Jepp. Det är bäst. Fortfarande. Bästa indiska jag någonsin ätit. Helt utan konkurrens.
Det är en fin tur. Låter bilderna tala.
Bästa veganska någonsin!
Isa smittades ju för något år sedan med vegan och jag tänker "overcome and adapt" hänger på lite även om jag är omnivor.
Men jävla bra, "calamare", gjorda av någon slags växt som heter Konnyaku (uttal typ konjak) och görgoa creme caramel.
Go veganbrylle!Tåget från Bristol för att uppleva finaste sträckan i England, den mellan Exeter och Totnes som går nästan i havet där vid Teignmouth. Gavin tågvärden sjöng en liten sång i högtalarna och meddelade snart i lovely Plymouth!
Väl framme, droppar vi väskorna i vår lägenhet Elliot house och direkt ner till absolut bästa stället Waterfront för en otrolig fish and chips. Sen irrar vi runt i gamla hemkvarteret Northumberland terrace och vidare i Barbican, gindestilleriet etc. Ikväll ut o käka lite. Köpte massor av mina engelska favoritflingor också 😀
Finaste 0.5bror #2 doktorerade ju i Cambridge typ samtidigt som jag var i Bristol vilket slog mig när jag och frun tog en pint lokal ale på Cambridge arms som är runt hörnet.
Vi åkte även på lite sightseeing och kolla på floden Avon. Jag tror att det är en av platserna som har störst volym av tidvattenutbyte. Lågt nu.
Spionerade lite på en gasman. Han såg viktig ut och mätte med en typ startrek tricoder som pep lite och andades.
Efter en hemsk biltur och ännu värre tåg, flyg direkt till Bristol.
Ganska trevligt att vara tillbaka. Barnen kanske inte lika fascinerande som jag av kunskaptemplet. Yngsta artigt intresserad. Fin kultur att bygga enorma katedraler för att där dyrka den heliga vetenskapen.
Vänner vallar oss med fart och fläkt genom min gamla hemtrakt. Sjukt varmt över 30° i skuggan. Idag mer normalt brittiskt läge mulet och betydligt svalare. Promenad planeras, It will be a walk in the park.
Let England shake.
- Pj Harvey.
Vi kommer tillbaka. Jag kommer tillbaka. Samtidigt lämnar jag en lång period av strävan. År av kämpande mot olika mål. Nu när inget och allt står för dörren. Häng med! Eller låt bli mig kvittar det totalt. Jag har nått allt. Allt jag någonsin ville bli har jag varit. Alla mina mål har jag nått. Sedan denna bloggen startades har jag: fått två barn, köpt två hus nuvarande är nog slutdestination, jag fick jobben jag ville ha, drömjobb alltså. Jag rekryterades av ett metalband och spelade på några ställen, Valand var bäst och flera gånger på sticky fingers, blev signade skivkontrakt och två skivor utgivna. Check på den. Blev jägare och lärde mig mer om allt det, får följa med och jaga. Går bra. Blev även tävlingsskytt och kört flera tävlingar vunnit några, kul hobby det med. Bygger lite. En ombyggd bil till kidsen tex, en gammal Audi blev A-traktor. Fann mig plötsligt indragen i hästvärlden. Häst köptes och det blev ett nytt liv där. Nu är jag nöjd.
Do or do not. There is no try.
Några få vänner står kvar på min lista inne i hjärtat. En har skrivits in i det innersta utan sin vetskap. En eller två ut. Mitt hjärta är hårt stängt. Men dörren öppnas på glänt lite då och då. Som när första barnet firas. Är vuxen i ålder.
"
I live and die
through England.
I live and die
through England.
It leaves sadness.
It leaves a taste,
a bitter one.
Remedies
never were,
remedies,
not within my reach.
I cannot go on as I am.
I cannot leave.
A withered vine,
a bitter one,
reaching from
the nations’ dirt.
England,
I have searched for your springs,
but people stagnate with time
like water or air.
Undaunted,
never-failing love for you,
England,
is all, to which I cling.
"
