Så just filmen "An inconvenient truth", om den globala uppvärmningen. Det var inga nya (för min del) saker som togs upp direkt, men man behöver en "omskakare" ibland för att inte tappa fokus, ge upp och sticka huvet i sanden.
Det viktigaste budskapet mina vänner; det är inte för sent att göra något! Köp en etanolbil, byt till energisnåla lampor, cykla, återvinn. Det finns ju massor man kan göra, det vet vi ju.
Se filmen om ni känner att ni behöver motivation.
Här är gött väder som fan. Om ni vill veta exakt hur mkt kan ni klicka här det är min handledares lilla väderstationsprojekt. Har hört att det även är gött i gamla Svedala.
Synd att man måste sitta i ett dammigt kontor hela dagen bara. Satt dock o njöt i solen på lunchen...
Good news:
Dom förlänger mitt hyreskontrakt med 6 månader till. Gött.
Bad news:
Dom satans ockrarna vill ha 50 pund bara för att täcka ngn document fee! Snuskiga profitörer är vad dom är. Jag betalar redan rätt mycket redan som det är.
Shit the same, bara att betala och se glad ut som vanligt och det är ju extra lätt en ljuvlig vårdag som denna faktiskt.
Kramar
Hemma, totalt slut.
Brittiska tågsystemet lever upp till ryktet om att vara kaotiskt och icke fungerande. Fick byta till en hemsk buss ca en timme från Plymouth för det var ngt "underhållsarbete", det värsta var att ett annat tåg hade pajat och dom stackarna på det tåget slussades över till mitt tåg, sånt händer jämt. Sen var det totalt krig om plats på bussen. Engelsmännen som annars brukar vara löjligt artiga förvandlades till knuffande gruffande blindgalningar.
Jag hade iallafall tur två gånger, hann först med det tidigare tåget hem och dessutom fick jag plats på den åtråvärda bussen.
När vi så äntligen anlände i Plymouth, vad är det första jag möter? Jo fem klämkäcka svenskar i taxikön.
Vi är överallt! Det är det jag säger.
Scary
Gick igenom gamla tidingar och stötte på denna Bamse, nr 3, 2001. Skalman knarkar. Intressant nummer.
Jag själv fick sluta med hardcoreverktabletterna dom skrev ut till mig, jag mådde illa som fan och blev totalt utslagen. No knark for me tydligen.
Hej
Operationen är klar. 0700 var jag där. Fick gå upp 0500 engelsk tid, tur att det inte är sommartid fören på söndag i alla fall, 0400 hade varit ännu mer smärtsamt ju.
När jag kom dit fick jag klä upp mig i landstingets sexiga outfit bestående av; för stora gubbkallingar som hasade ner hela tiden, skjorta och sån där kirurgrock. ”Så ska du kissa nu” sa den stränga sköterskan. Jag kissade lydigt. ”Har du kissat?” frågade hon sen två gånger. Jag blev nervös.
Jag fick en säng. Doktorn kom, frågade frågor och ritade på axeln. ”Har du kissat”? frågade dom senare, så rullade dom in mig och drogade ner mig.
En timme senare vaknade jag, med två små hål i axeln och bandage. Jag fick en genomgång av en sjukgymnast och nu sitter armen fast med en stor kudde som ska hålla ut armen. Sex veckor ska det läka sa dom. Det dom gjorde var att sätta fast ett ledband som var av i axeln.
Det blir nog bra. På söndag åker jag hem till Plymouth igen.
Tack så mycket alla svenska skattebetalare!
Några av våra goda vänner hade ordnat jättefin avskedsfest på Lördagen. Tack som fan, det var asnajs!
Dagarna går åt att fylla kartonger och slänga gamla minnen på tippen
I morgon ska dom operera min axel för att reparera en gammal skada, jag fick när jag blev påkörd av en bil.
Mot en ljusnande framtid!
Cambridge var fantastiskt, måste jag säga.
Man förstår varför det är nr 1 i världen när det kommer till universitet. Hela centrala stan består av universitetet.
Det är uppdelat i olika collage (ca 38 olika tror jag) och alla husen är typ från 1300 talet. Här har berömdheter som Newton (han med äpplet) och Francis Bacon huserat. Och det är nerlusat med nobelpristageare och framstående forskare. Stimulerande miljö minst sagt.
Mitt möte med ”den berömda forskaren” gick rätt bra. Han tog min hjärna, la den på bordet och skivade upp den i småsmå bitar som han sen metodiskt käkade upp. Så kändes det. Men jag har en hel del nya ideer och ”att tänka på” saker efter detta mötet, så det var mkt lyckat tycker jag. Förutom att saker och ting inte blev direkt lättare efter detta möte. Snarare tvärt om.
Det var kul att träffa lillbrollan mä. Man blir stolt över honom. Vi käkade grym paella och drack lite för mkt öl. Najs.
Nu sitter jag i baren på Stansted med en pint Guiness och ämnar ta en till så fort detta är postat.
Vi ses my friends!
Kram
Samlar förvirrat mina persedlar och tankar.
Är mest nervös för att jag ska gå upp tidigt som synden imorgon för att hinna med tåget. Det viktiga mötet känns sköj bara. Som att vara med i en film typ. Bara för det är i England är det inte riktigt på riktigt. Så känns det. Man ser sig själv göra grejjer och det blir tydligen bra på något sätt. Dom är imponerade t.o.m. Jag hajar inget. Kör på bara.
Oh, jag kom på en grej jag är nervös över; lillbrollan har en helvetesförkylning som kommer drabba mig med. Jag tycker inte det minsta synd om honom (ok lite), oroar mig endast för den eventuella smittorisken. MegaEgo.
Vi ses snart!
Peace
Det börjar dra ihop sig mot hemresa.
Men först ska jag till Cambridge och träffa en grym forskare där, samt hälsa på min 0.5bror som doktorerar i Kemi. Han meddelade även härom veckan att han ska gifta sig! Sköjsköj. Hoppas (1+1=3 ni minns, den detaljen) jag kan gå på deras vigsel, som ska vara i augusti.
Jag gillar mina 0.5lillebrödrar, jag har en äldre 0.5:a också (farsgubben hade tre fruar), men han har jag inte kontakt med längre. Den yngste är kvar i Svedala och läser juridik, men ska ta ett sabbatsår eller så nu och "resa lite". Flummigt! Se världen när man kan stänga in sig med dammig kurslitteratur och tentaångest?
Dagens ungdom...
Det finns ytterst få, (flesta skulle säga inga) jobb för marinbiologer i Sverige.
Men ändå utbildas det ständigt nya. Bara till Biologprogrammet i Göteborg VT06, var det 98 sökande till 35 platser. Sannolikt hade dom alla förhoppningar om en ljusnande framtid.
För det man brinner för att göra det gör man. Man vill inte se att det inte går.
Det ska gå!
Man gör alla dessa hoppfulla studenter (biologerna är bara ett exempel) en otjänst genom att erbjuda alla dessa platser på universitetet.
Jag inser att det är ett kontroversiellt uttalande. Speciellt från en fil.mag. marinbiolog, som har (sitt på det relativt torra) en position som doktorand kanske. Men jag tycker nog man borde se över behovet i samhället istället för att utbilda personer till yrken som det uppenbarligen inte finns behov av. Det är i och för sig ganska paradoxalt att det inte skulle finnas behov av biologer när vi lever i en tid av fullständigt ekologiskt kaos. Det är sannerligen besynnerligt att det satsas så obegripligt lite på forskning inom det marina området från Svenskt håll. Var är klimatfrågorna? Var är forskningsgrupperna som skulle behövas?
Svaret är givetvis utomlands. I Frankrike, England, Tyskland, Spanien och så vidare. Här finns jobb, framtidstro och framför allt; det satsas. Vi måste bli bättre på att tillskansa oss dessa europeiska medel. Vi är för mesiga. Sitter och väntar på att staten ska ge oss pengar. Det håller inte.
Jag minns min fantastiskt härliga studietid vid Göteborgs Universitet. Några av mitt livs bästa år utan tvekan. Fantastiska lektorer (med vissa få undantag) och härliga människor man lärde känna. Men hela tiden fanns det där under ytan och man plockade då och då upp det; bristen på resurser och rädslan för framtida ekonomiskt haveri. Diskussionen kunde tex vara om man kunde ha råd att ha kvar forskningsfartyget nästa år och så vidare. Totalt vanvett från politiskt håll.
När ska politikerna inse att forskning måste ske på lång sikt. Det måste få ta tid. Det går att leverera snabbare undersökningar, självklart. Ett av huvudproblemen blir dock att man i brist på data (tidsserier tex) obönhörligen tvingas göra (i vissa fall verkligt stora) förenklingar och antaganden.
Detta "maskeras" i rapporter som ges ut av stora statliga organisationer och det är i stort sett omöjligt för en ickespecialist att se igenom. Dock; det är med stöd av (ibland trots) dessa rapporter, eller ännu värre, dessa rapporters tolkning genom ett massmedialt filter, som politikerna fattar sina beslut.
Missförstå mig inte, det är inte omoraliska forskare som hittar på resultat vi har att göra med eller så. Absolut inte. Det är fantastiskt skickliga experter som i en ständig "kniven mot strupen situation” gör det bästa av dom knappa resurser dom har.
Det kan se ut som vi har rätt bra koll på vad som pågår i våra hav. Men jag vågar nog påstå att så länge man inte gör ordentliga satsningar på långsiktiga forskningsprogram och provtagningsprogram, lever vi faktiskt i relativ okunskap och står totalt oförberedda när larmrapporterna sen börjar (eller fortsätter kanske jag ska säga) dugga.
Min sannolikt kontroversiella konklusion lyder; satsa på kvalité och mindre på kvantitet. Vi behöver inte tusentals arbetslösa akademiker. Vi behöver inte heller hundratusentals akademiker som utför tjänster långt under deras kompetensnivå. Det är bortkastade skattepengar. Vad vi behöver är en satsning på spjutspetsen. Forskningen.
