Metamorfos

Vänner. Det är som en omfamning. Att komma hem. Finna sig tillrätta. Se sig själv igenom era ögon. Koppla av. Vara sig själv.

Man får ett visst perspektiv av att leva i exil. Eller om det bara är år som lagts till år. Ungefär som Gandalf den grå, som går genom vatten och eld, försvinner bort i världsrymden, men återföds som Gandalf den vite. En liten del av den jag var för 18 år sen finns kvar och jag minns hur jag var, håller det kärt, jag är en annan nu, men jag finns kvar inom mig. Dom som kände mig då och nu minns. Vi går tillsamans mot döden, våra möten tar oss tillbaka, gör oss yngre, större och i förlängningen odödliga.

Men jag känner att jag är på väg bort. Jag vet inte om det är den mentala anspänningen av att doktorera, föräldraskapet eller en tidig 40-års kris. Jag tror jag är påväg att återigen förvandlas till en annan, även om ni kanske inte uppfattar det. Kanske är det det som det innebär att bli forskare. Eller pappa. Jag vet inte. Men tex upplever jag starkt att saker man tyckte var viktiga inte spelar någon roll alls längre. Traditioner. Prestige. Stil. Yta.

Nästa år kommer bli omvälvande och antagligen, för min del, kräva en mindre psykisk rehabilitering i form av time out. Vi får se.