Im a negative creep

På puben igår kväll slog det mig. Jag är en av dom nu. Kärvänlig stämning och subtila internskämt. Samtidigt kände jag mig gammal och sliten. Vuxen. Ärrad. Men stark. Vi lever på. Våra liv. I en annan verklighet någon annanstans. Men det är där jag är. Här. Vem är jag? En karaktär. Jag är den jag förväntas vara. Som en kamelont med dig skapar jag trivsel. Alla ska vara vänner. Är jag den jag vill vara? Nej. Jag är oförlöst intensivt hat. Stark kärlek. Rebell. Poet. Författare. Rockartist. Entertainer kanske. Vetenskapsman? Eller? Vad är vetenskap föresten? Vetenskap tror vi är något exakt. Inget kunde vara mer fel. Forskning är givetvis att försöka få svar på något man inte vet. Något nytt. Det är lixom det som är hela grejjen. Ändå känns det som att alla lunkar på i samma lämmeltåg och mycket bara är snack och, ta mig fan, ibland rent hittepå (inte mina grejer så klart, men saker man ser ibland i litteraturen är skrämmande). Det är väl det man inser när man är del av grejjen, man lär sig genomskåda. Dissekera. Cynikern i mig ler, växer och frodas.

I förmiddags fick jag massage och är nu något mer avslappnad. No need to worry :=)