Hjältemod i vardagen

Igår kväll ringer det på dörren. En ganska uppskakad människa står utanför. Det tar ett tag innan jag hajar vad männskan vill. Hon talar osammanhängande. Knarkare tänker jag. Jag greppar efter ett tag att hon är bundis med grannen. En psycopat. Tänker jag. En religiös fanatist. (dom är med i nån slags kyrka grannen). Okej, donnan får till slut ur sig vad det är frågan om, hon är inte yxmördare utan kattvakt och nu vill hon att jag ska hänga med in och hjälpa henne att få tag i sin jacka som är därinne (möjligen en ursäkt att lönnmörda mig). Kattkräket är uppenbarligen helt vild och ska uppträda så pass hotfullt att passage av densamme icke är möjlig utan fara för liv och lem. Modigt steppar jag uppför trappan och möter besten. Kräket bara jamar lite och lommar iväg. Jag klipper persedeln och lämnar över till det hysteriska fruntimmret. - Du kan vara lugn, dom attackerar nog inte. Lugnar jag. Hon stammar nått om att kräket nu hade lugnat sig, men jag skulle ha sett....blablabla... Jag biter mig svinhårt i tungan hela vägen hem för att inte utbrista i hysteriskt asgarv. Man är ju ändå gentleman.