Home svett home

Hemresa med fina SAS. Bekvämt.Förutom vissa detaljer.

Allt flöt tills vi var ett stop hemifrån med tåget ("first grate western aka worst late western"). Det bara stannar ute på ett gärde i ett sånt där jobbigt lutande läge. Först hette det att det var signalfel, sen att bakersta loket hade pajat. Vi kom iallafall iväg tillslut efter 35 minuter. Jag mumlade bittert om brittiska tågsystem och föråldrad teknik. Väl framme i Plymouth fick jag vatten på mitt kuvert igen när vi skulle åka hiss. Den funkade inte. Quasimodo kom dock till undsättning och ledsagade oss genom underjordiska gångar genom märkliga rum med stora maskiner som såg farliga och elektriska ut till en personalhiss. Ringaren-från-nottredam fick stänga den gigantiska dörren för hand och tom engelsmännen höjde på ögonbrynen en smula åt allt detta spektakel.

Sen hemma funkade inte internet. Jag blev runtkopplad på fantasifulla sätt (bla fick jag ett tonvalsalternativen tryck: 1. för problem med telefonen 2. för problem med teven... [tystnad]) till diverse olika supportpersoner och återigen bekräftas mina teorier om utnötningskrig mot kunderna, jag fick först grötskotten från helvetet, sen en läspande indier, tillslut fick jag en stillsam engelsman och tillsammans löste vi problemet.

Därefter var det dags att veckohandla eftersom kylen var tom. Jag satte mig i bilen och vred om nyckeln. Batteriet måste ha laddat ur för den var väldigt trött, tillslut starta den,tack o lov. Med hjärtat i halsgropen drog jag i väg. Väl framme vid affären upptäcker jag att jag glömt plånboken. Bara att gasa hemigen, hämta och börja om.

Nu är jag lite trött. Vi säger så.