Utanförskapet

Man tyr sig till svenskarna. När man samtalar med en landsman blir man genast avslappnad. Mer bekväm. Man har samma referenser och kulturella bakgrund. Svenskheten är subtil och lite svår att sätta fingret på (Fredrik Lindkvist har ju förstås gjort ett relativt bra försök), men man gillar den, antagligen för att det är den man är trygg med sen uppväxten.

Engelsmännen är väldans trevliga, men släpper ingen nära inpå lixom. Inte ens när man verkligen försöker bjuda till. Inte som spanjorerna eller dom översvallande Italienarna. "You e mast came to my hauz e onna real dinner", sa S. (aka Shrek) typ andra gången jag träffat honom, då jag berättat om mina då dåliga matvanor.

Det känns inte riktigt på riktigt bara för man är i england och snackar engelska. Så känns det. Man är distanserad.

Man tyr sig till dom andra blattarna. Typ. Utlänningarna. Och landsmännen (eller landskvinnorna) är bäst. Så är det. Det är väl så överallt, kan jag tänka mig. Men lite märkligt är det allt. Utanförskapet.