Punk's not dead bara pensionärer

Känns styggt att lämna familjen. C som får vara helt själv med Isa.

Resan flyter på bra. I london tuben sitter jag med några riktiga urpunkare. 45+are härliga genuina punks. Den mest utmärkande är en gubbe med illrosa kort tuppkam med grå hårbotten, jackan är som ett museum över gamla punkband, jag tror det är en gammal död skinnjacka med avklippta ärmar fastsatt över en svart militärjacka med stora säkerhetsnålar. Mängder av nitar överallt och exploited knappt läsbart över hela ryggen. Alla gamla fina punkband man kan tänka sig är representerade med tyglappar (heter säker nått).

Jag kan inte känna annat än vördnad för denna inbitna skara överlevande urpunkare. Det är vackert. Hela tubvagnen skiner upp i deras närvaro. Dom kämpar på, dom skulle ut och fylla sig med otroliga mängder öl, efter vad man kunde sluta sig till efter att ha tjuvlyssnat till deras konversation.

Inom parentes kan nämnas att det var några svinpinsamma svenskar på shuttlebussen till hotellet. Tur att jag var den enda som förstod vad dom sa. Dom var så tråkiga och ointressanta att jag fick ont i huvet. Var var mina hörlurar?

Just nu sitter jag i ett i grunden simpelt hotellrum med en jävla mass lull lull på Hilton. Käkade en fantastisk vegetarisk middag i den ganska fina reston. Löjligt bra service. Alltså det är så här man ska resa; najs flygplatshotell istället för stress och bisarrtidiga mornar. Hur najs som helst, men det känns tomt. I förmiddags spelade jag gitarr och Isa dansade skrattande runt på golvet.

Jag lägger in detta idag, för jag vägrar fan betala extra för internet på ett hotell som tar rätt bra betalt redan bara för att man ska få nana.

Spray paint the walls,
punk's not dead!