Min standardeftermiddag

Vakar upp ur mina vetenskapliga grubblerier och inser att klockan är över halv sex. Jobbar definitivt inte över. Finns ingen anledning när man har tre år på sig och kan planera.

Checkar ut med min plastbit och säger bye, till den buttre nattvakten som just börjat sitt skift. Tänker på hur obeskrivligt mycket det suger att jobba på natten och är otroligt glad att jag inte gör det längre.

Passerar hotellet där vi bodde och saknar C igen. Går genom centrum om jag behöver något från den lusiga affären, men som ligger på vägen hem. Ingen vettig mat. Snabb och lättlagad ska den vara. Oinspirerad.

Kommer hem, sätter på datorn. Fryser eftersom inte värmen är på, på grund av någon slags besparningsiver. Lagar trist mat som äts framför datorn, medan jag läser om någon annans liv. Lyssnar på musik (tex Cash, ”I’m so lonesome I could die”). Skriver ett surt inlägg på min blogg och får ingen tröst för det. Ni har väl tröttnat på mitt självömk.

Somnar trött, bitter, ensam och frusen. Drömmer om söderhavet, att jag flyger och att jag är bästis med Thåström. Väcks 01:30 av att min galna värd kommer hem och ska tömma soporna. Han slamrar, visslar och lever om. Somnar ilsk och djävlig om vid 0300 tiden för att strax väckas av Nina Perssons ljuva stämma.

Groundhog day, Phil Connors (Bill Murrey) (ungefär); ”Imagine that you wake up to the exact same day, over and over and over” Hillbillyredneck’en svarar: “That about sums it up for me”.

Som tur är, eller ibland synd, är det inte ofta som dagarna ser identiskt lika ut.