Min standardmorgon

Väcks av Cardigans ”rise and shine” lite för tidigt. Dom jag delar med lystrar till min väckarklocka (Pavlovs hundar) och kastar sig in i badrummet för att hinna före mig. Intet ont anande om att jag ställt klockan (mobilen) minst 15 min. för tidigt, just av denna anledning. Listigt ligger jag kvar och myser medan dom stressar utanför.

Frukost framför datorn. Flingor, café au lait, färskpressad jos. Lyssnar på ekots 5 min. sändning, kollar in DN och GP. Klappar katten.

Går ut och skrattar inombords åt glasspinnemannen. Det är en slags skolpolis som har heltäckande neongula kläder och har till uppgift att se till att småungarna kommer till skolan säkert. Han har enorma polisonger och ibland sjunger han ”oh, happy days are here again”. Jag misstänker att han inte har alla hästarna i stallet.

Passerar kvinnan med garnhåret som står utanför sin port och väntar på någon. Hon har ngnslags garn inflätat i håret och ser ut som ett stort garnnystan. Rätt sköj.

Passerar genom parken med dom grå ekorrarna som kilar runt nervöst med sina bördor av nötter.

En stund senare passerar jag massa flickor som väntar utanför en byggnad. Det är lite jobbigt, dom kollar in en känner jag. Eller inbillar jag mig. Jag måste pga trafiken passera lite för nära flickflocken och svettas i händerna varje gång. Ändå är jag inte det minsta intresserad av en enda en av dom.

Passerar förbi ngn slags rättslig inrättning och tänker att jag skulle varit avokado istället, cool med snygg kostym och ball (men inte uppseendeväckande ball) frilla.

Luffaren som lever i ett prång precis bakom rätten, dricker sin jos. Jag vill hälsa på honom. Säga, ”tjäna, jag passerar förbi dig varje dag och tänkte bara säga hej”. Jag lurar på hur han kom att leva ett liv i påsar och misär. Tänker på min döda far, som inte var någon luffare direkt, men dog av för mycket sprit. Saknar honom. Han hade nerverna på utsidan och var väl för känslig för denna världen. Han kunde ibland få mig att kikna av skratt men ofta hatade jag honom mer än allt annat. Det var antingen nattsvart eller total vitt med honom. Men jag går vidare.

Om det är fint väder går jag upp via den fantastiska vyn från The Hoe, varifrån man vid gynnsamma omständigheter ser ända till fyren ute vid Eddystone, 12 distans (ca 22 km!) ut i sydväst. Är det styggt väder (oftast) hukar jag bland hotellen istället. Lurar på vilka som bor där.

Passerar en Toyota Jeep, som är till salu för 3000 pund och funderar på hur den är att köra längre sträckor i sträck.

Passerar bed and breakfast’en där vi bodde och saknar C.

Checkar in med min plastbit och hälsar så käckt jag kan på Ruth i receptionen, trots att jag är nedstämd och fortfarande i ett stadium av grubbleri och saknad. Men Ruth är en snäll ”bulltant” som tröstade mig när jag kom min första dag, genomvåt efter 30 min. promenad i hällregn utan paraply och det glömmer jag inte.

Sätter igång datorn och är totalt absorberad och världsfrånvänd i åtta timmar.