Borta bra och jag vill aldrig komma fram

Anna Ternheim fick mig att åka hem till Gamla Göteborg.

Kanske också i viss mån min förestående födelsedag, man har överlevt ytterligare ett år. Tack! Det var gött att träffa alla dom man älskar. När man anländer trött, sjuk och jävlig är det gött att få en rejäl stor whiskey och bara krascha sen. Perfekt helg. Träffade nästan ”alla”. Intensivt. Tackar så mycket alla för alla presenter! Jag njuter av vissa av dom i denna stund. Resan tillbaka var odramatisk och lugn, även om jag var väldigt förvirrad och vilsen på Leverpölstation (vicket namn) ett tag. Kusinen från landet… Det är i alla fall gött att vara tillbaka. Faktiskt.

Om Anna Ternheims spelning:
Hon kommer in som en vacker, blek dödsängel i svart kåpa med jätte dr martins o stuprörsjeans. Jag minns inte vilken låt hon öppnar med, jag är golvad. Hon rockar fett och dom känsliga, lugna partierna får mig att rysa medan tårarna rinner. Hon lider och njuter och brinner. Bandet är svintight och grymt. Basisten hamrar intensivt, gitarren grimaserar och skägget bakom syntarna skapar ett jävulusiskt surrealistiskt ljudlandskap, trummisen rasslar och plingar och bankar exakt när det behövs. Mellansnacket är personligt och rätt coolt. Som tex. när hon ska spela en akustisk låt och frågar "vilken vill ni höra". Eller när hon säger "denna låten finns inte på någon platta... [konstpaus] ...eller jo just det, på den första"! Extranumret när Henrik Bergren kommer in o sjunger nåra rader på Shoreline får publiken i extas och inte ens GP's trista recensent undgår att höja det till skyarna. GP tyckte inte det var bra (3 av 5) att Anna körde en hårdare stil. Hon ska vara söt och svår och timid (enligt GP, som förra gången i Göteborg). Jag håller inte med. Det är en (i dubbel bemärkelse) grym utveckling. Utveckling är bättre än stagnation (även om GP’s reporter känner sig otrygg då). Stå på dig Anna. Vi älskar dig! Jag vill ta min gitarr och skriva låtar och starta band och allt möjligt (Du har rätt, man vill inte komma fram till målet)! Fem dödenhuvor av fem möjliga! What’s next undrar jag. Symfoniorkester? Inte blockflöjter mera iallafall är vi överens om. Anna och jag.